”Bakom ögonlocken formades underliga landskap. Jag kände inte igen dem, hade aldrig sett dem förut. Färgerna och formerna var nya, de var skeva och mjuka, floder flöt över trädens toppar, bergen öppnade sina munnar och sjöng. Så upphörde det. Där händerna legat blev huden kall. Jag ville ha värmen tillbaka, jag måste få ha den. Jag måste få ha de händerna mot min hud.”
I romanen Bärarna skildras en värld där en smitta har härjat i många decennier, en smitta som tvingat män och kvinnor att leva åtskilda. Kvinnorna styr, och samhällets redan skrala resurser delas systerligt, eller används i jakten på ett botemedel. Men ordningen har börjat ifrågasättas.
Nikki lever med Simone. De har egentligen aldrig talat om att bli föräldrar, men en dag säger Simone att hon absolut vill få bära ett barn. Det visar sig bli både svårare och farligare än Nikki kunnat ana. Relationen sätts på spel, och Nikki upptäcker saker – om Simone, om sig själv och om det samhälle hon lever i – som kastar henne ut i något hon aldrig hade kunnat föreställa sig.
Tvåfaldigt Augustprisade Jessica Schiefauer har skrivit en tät och skimrande roman om kärlek, föräldraskap och livsvillkor i ett samhälle både likt och olikt vårt eget. ”Bärarna” är hisnande läsning.